Lita hellre på blå mjölk än på eld, mitt hjärta slår för dig
Jag borde väl ta å skriva lite idag för det va ju ett tag sen. Tänk va jobbig det måste va och vara en hackspätt, slå sin näbb mot ett träd hela dagarna. Dom kan ju inte vara så värst smarta heller för den delen med tanke på att dom borde ha kraftiga hjärnskador.
Hur kan man tänka på någon dag ut och dag in utan att tröttna det minsta? Hur kan man tänka på samma upplevelse jämt? Varför kan man inte spola tillbaka tiden pausa och stanna där så länge man känner för det? Sen när och om man tröttnar så kan man bara snabbsopla fram till där man var och kanske är man lite mätt på den händelsen då. Varför får en del uppleva en sak för några timmar och en del hur länge som helst? Hur är det möjligt att allt kan vara så rätt och så prefekt men ändå inte? När någon kliver in i bilden så fanns det ett hopp och när någon klev ur så försvann hoppet. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människa och det stämmer nog ganska bra men tro och tillit försvinner snabbt.
Lita hellre på blå mjölk än på eld, kommer du ihåg??
